yes madame

Kanske motverkar min vistelse här en del av sitt syfte?

En del av sitt syfte, nämligen att få en erfarenhet av att leva i ett U-land. Att på så vis minimera risken för att bli en bortskämd I-lands-unge som har allt och som kräver allt. För att minimera risken att börja ta saker för givet. Saker som som rent vatten, frisk luft, materiella ting etc. Ja, en del av min längtan av att göra denna erfarenhet är ju att man vill påminna sig om att de flesta av jordens befolkning inte har en schysst lägenhet, shoppar kläder, reser utomlands, spenderar pengar på drinkar och middagar på flashiga barer.
Man vill bli en ödmjuk person med en rik erfarnhet.

Men då ska jag bara konstatera en sak: Det finns inga så bortskämda som indiska (välbeställda) ungdomar.

Man tycker ju att DE har ju verkligen vuxigt upp i ett land där fattigdomen - ja misären, är så extremt påfallande, så hopplös, att de borde ha odlat en enorm empati och ödmjukhet  för vad livet råkat ge just dem. Dessa rika indier, borde ju liksom vilja ta hand om sitt land och känna behovet av att se det utvecklas åt rätt håll? Men icke! I Sverige är SIDA förmodlingen ett av landets populäraste arbetsgivare, och precis alla vill jobba volontärt och åka till de hårdast drabbade u-länderna och jobba. I Indien är volontärt arbete, låt säga på ett barnhem, lika med noll status. Det är inget som uppmuntras av någon.

Indier som råkat födas in i  någon av de miljontals familjer som lever på västerländsk standard är generellt så himla bortskämda och har en usel människosyn.

Och rätt som det är så är man där själv.... Man är någon man inte vill vara. Skygglapparna är framme. Den iskalla blicken när tiggarbarnen rycker i en. Varför är det så? Rätt som det är så lever man själv i en extrem bubbla, i ett liv mycket lyxigare än hemma. Man rör sig bara i miljöer där priserna är desamma som i Sverige och standarden likaså. Helt plötsligt börjar man själv tänka att: Det spelar väl ingen roll om chauffören får vänta en timme! eller... Äh jag behöver inte diska och plocka undan, de kommer ju och städar i morgon! Varför faller man in i rik-snorunge-mentaliteten helt plötsligt?

Varför tycker man att det är helt normalt när man svettas på gymet att det står någon bredvid som håller sin vattenflaska och räcker fram en handduk och säger: well done, när man är klar? Helt plötsligt tar man sådant för givet... och som sagt... Då har man ju lite motverkat syftet! Om man inte har blivit mindre kräsen utan snarare mer!

Men det är svårt att hitta en balans här. Allt är så extremt. Jag skulle inte kunna leva i Indien om jag inte till viss del ignorerade fattigdomen. Men samtidigt är det värsta tänkbara scenario - att sluta bry sig! Det kan man aldrig göra! Det vill jag aldrig göra!

Men jag är så glad att jag vuxit upp i Sverige, där man har fått sin människosyn, där folk är lika mycket värda. Det är de inte i Indien. Och det kommer jag aldrig att vänja mig vid.

The boss här på avdelningen är en mycket trevlig man. Vi åt lunch igår. Det gör vi nästan alltid. Vi pratar ofta aktier, teknologiska framsteg eller annat spännande. Jag försökte prata jobb, ville liksom briefa honom om vilka framsteg som gjorts och hur vi kan gå vidare med mitt project. Man kan ju säga att han var måttligt intresserad. Artig, ... men lite smått frånvarande!

Efter liten tystnad frågar jag: Vilken film såg du senast på bio? Hans ansikte lyser upp som en liten sol och han utbrister: Precis vad jag skulle fråga dig! Åh jag har sett jättemånga bra nya Bollywood-filmer! Han börjar räkna upp den ena efter den andra och säger att han minsann ska ta med sig en del DVD's till mig, jag kommer att älska dem! Sen slutar det med att vi sitter på hans kontor och lyssnar på senaste Bollywoodhitsen. Han njuter verkligen i denna stund! Så kallar han några andra människor som han tycker har bra Bollywood-koll och ber dem lista sina favoritfilmer till mig! Så vi sitter alltså 4-5 pers och har ett highly important bollywood meeting!!!


First Bollywood - then work! Just so you know!

Idag ska jag ta en slapp lördag! Försöka i alla fall! Igår var jag ute och åt middag med 4 andra svenskar som jobbar på Alfa Laval och Tito Enator. Det var jättetrevligt och mysigt! Men jag var trött. Åkte dit nästan direkt efter jobbet.

Är sällan hemma från jobbet innan halv åtta... Och trots att jag är hemma, trots att det är lördag, söndag så tänker jag på jobbet hela tiden! Det är som att man aldrig riktigt är ledig! Jag jobbar liksom trots att jag sover... drömmer om hur jag ska lösa alla otaliga problem man stöter på... Det känns verkligen som att springa i kvicksand....

Men som sagt, idag ska jag försöka... Jag ska jobba på min solbränna istället. Gå ner till poolen och läsa Vogue India, lyssna på musik och njuta av solen och den varma brisen.

Har varit halv dålig sen igår. Vill inte gå in på detaljer. Men jag kan bara meddela att om det är någon som vill gå ner 3 kg på 1 och en halv dag så är Indien landet för er! Herregud...

Hoppas att ni alla får en bra helg!

Jag måste först och främst påpeka att mitt Guest House ligger granne med ett mycket intresant ställe: The Central Institute of Bee research and training. Det verkar ju mycket spännande, varje dag när jag åker förbi så funderar jag på vilken slags training de där bina får? Lär de dem att flyga i fina cirklar? göra loopar eller steppa kanske? Indien är ett fantastiskt ställe som ni säkert förstår!

Jaha, de senaste dagarna har annars varit lite upp och ner. Samtidigt som jobbet känns mer och mer intressant, roligt, spännande och utmanande för varje dag som går så har också min boendesituation visat sig mer och mer vara en katastrof.

Det är som sagt folk här hela tiden, just nu är det tre indiska killar som jag delar lägenheten med, samt 2 kockar som bor här 24/7 (om vi skulle vilja ha en kopp te kl. 03 på natten till exempel). Men som sagt, man är aldrig själv... sååååå jobbigt! Dessutom gillar jag inte maten särskilt mycket, eller tja... har inte haft så mycket aptit. och mitt rum är iskallt, för det är ingen isolering och på natten är det typ 10 grader. Det funkar i Sverige där man har riktiga täcken, men här sover jag med en liten tunn filt (och alla kläder jag äger!). Inget varmvatten,..... Ja, jag behöver nog inte föklara mer än så... så nu ska jag flytta...

Suck! Indiska mäklare.... dubbel-suck. Var ska jag börja... Var runt igår och kollade på lite möblerade lägenheter men alla var fula, dåliga och dyra. I indien finns det inget mitt-emellan riktigt. Antingen bor man ganska skruttigt för 3000 kr i månaden. Eller bor man i västerländsk standard för 20 000 kr i månaden. Nej jag skojar inte.... jättemärkligt!

så jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra...

Nu ska jag glömma mina bekymmer och gå på SPA på Le Meridien och få De-stress Massage och en Facial.

Nyss hemkommen från dag 3 på jobbet, har fått många nyfikna frågor från er så nu måste jag ju rapportera! Det är jätteintressant och jätteintensivt! Jag har blivit mycket väl mottagen av alla här och vet och känner att jag kommer att trivas jättebra! Det är totalt 1400 anställda på Atlas Copco Indien men runt 400 i Pune tror jag och i mitt kontor är vi väl 40 ungefär. Första dagen gick jag runt och hälsade på alla (40) men jag kommer inte jobba så mycket med dem. Jag kommer först och främst att jobba med att utbilda de som är Project Managers och bygga upp deras projektorganisation här, det är liksom nummer 1 på min gigantiska lista.

Mitt arbete (i tätt samarbete med Country Manager och Customer Relations Manager) kommer bli att utveckla de olika processerna inom organisationen för att ge bättre service åt våra interna kunder. Jag inser idag att det kommer att bli som att bestiga Mount Everest. Just nu är det verkligen att börja från noll som gäller och sedan bygga upp någonting, steg för steg. Det är så komplext här och man är van vid att allt är så strukturerat och välordnat i Sverige! Det kommer att bli en utmaning! Kontoret är väldigt litet och enkelt! Folk sitter i princip på armlängds avstånd. Men mig har de naturligtvis satt intill ACn och jag har ganska gott om utrymme. Lite så känns det som att de alla tycker att jag kommer från mars, från en annan planet! Jag kan titta upp från arbetet och inse att folk sitter och stirrar på mig, väldigt störande! Tur är det i alla fall att jag kan hindi. Allvarligt talat, annars hade jag varit helt exkluderad från allt som händer här! Visst att det officiellt kontors-språket är engelska, men det är ju hindi alla pratar.

Kontorstiderna är cirka 08.45-18.00 men det är mycket jobb så jag har kommit hem från halv åtta, åtta varje dag. Måste vänja mig lite vid dessa nya tider. Middagen serveras kl. 21.00 varje dag till exempel?

Jag har ett mobilnummer nu som ni kan nå mig på vilket är +91 9923 029 235.