Livet i en lyxbubbla
En del av sitt syfte, nämligen att få en erfarenhet av att leva i ett U-land. Att på så vis minimera risken för att bli en bortskämd I-lands-unge som har allt och som kräver allt. För att minimera risken att börja ta saker för givet. Saker som som rent vatten, frisk luft, materiella ting etc. Ja, en del av min längtan av att göra denna erfarenhet är ju att man vill påminna sig om att de flesta av jordens befolkning inte har en schysst lägenhet, shoppar kläder, reser utomlands, spenderar pengar på drinkar och middagar på flashiga barer.
Man vill bli en ödmjuk person med en rik erfarnhet.
Men då ska jag bara konstatera en sak: Det finns inga så bortskämda som indiska (välbeställda) ungdomar.
Man tycker ju att DE har ju verkligen vuxigt upp i ett land där fattigdomen - ja misären, är så extremt påfallande, så hopplös, att de borde ha odlat en enorm empati och ödmjukhet för vad livet råkat ge just dem. Dessa rika indier, borde ju liksom vilja ta hand om sitt land och känna behovet av att se det utvecklas åt rätt håll? Men icke! I Sverige är SIDA förmodlingen ett av landets populäraste arbetsgivare, och precis alla vill jobba volontärt och åka till de hårdast drabbade u-länderna och jobba. I Indien är volontärt arbete, låt säga på ett barnhem, lika med noll status. Det är inget som uppmuntras av någon.
Indier som råkat födas in i någon av de miljontals familjer som lever på västerländsk standard är generellt så himla bortskämda och har en usel människosyn.
Och rätt som det är så är man där själv.... Man är någon man inte vill vara. Skygglapparna är framme. Den iskalla blicken när tiggarbarnen rycker i en. Varför är det så? Rätt som det är så lever man själv i en extrem bubbla, i ett liv mycket lyxigare än hemma. Man rör sig bara i miljöer där priserna är desamma som i Sverige och standarden likaså. Helt plötsligt börjar man själv tänka att: Det spelar väl ingen roll om chauffören får vänta en timme! eller... Äh jag behöver inte diska och plocka undan, de kommer ju och städar i morgon! Varför faller man in i rik-snorunge-mentaliteten helt plötsligt?
Varför tycker man att det är helt normalt när man svettas på gymet att det står någon bredvid som håller sin vattenflaska och räcker fram en handduk och säger: well done, när man är klar? Helt plötsligt tar man sådant för givet... och som sagt... Då har man ju lite motverkat syftet! Om man inte har blivit mindre kräsen utan snarare mer!
Men det är svårt att hitta en balans här. Allt är så extremt. Jag skulle inte kunna leva i Indien om jag inte till viss del ignorerade fattigdomen. Men samtidigt är det värsta tänkbara scenario - att sluta bry sig! Det kan man aldrig göra! Det vill jag aldrig göra!
Men jag är så glad att jag vuxit upp i Sverige, där man har fått sin människosyn, där folk är lika mycket värda. Det är de inte i Indien. Och det kommer jag aldrig att vänja mig vid.
Soniyaa Devii! Väldigt intressanta resonemang där! Ja, det är verkligen en paradox.. man måste tydligen växa upp på avstånd från misären för att kunna känna empati. HAr man vuxit upp i Indien så har man snarare intresse av att visa att man inte hör till de fattigas skara, inte har med dom att göra.. JAg minns när en mega-rik "Mill owner" fick sina skor fixade av ett fattigt gatubarn, han slog i små nubb, putsade skorna, fick dom att skina.. den rike mannen frågade vad han ville ha, 50 paisa var det kanske, han ifrågasatte då priset på nubben, tyckte de var för dyra, bad pojken dra ut dom och ge sig av! Denna attityd är fullkomligt obegriplig. FRågan är vad mekanismerna är? det funkar ju så som du säger, men vad kan man göra för att väcka empatin hos den indiska medelklassen, överklassen? Den andra mekanismen du nämner är också väldigt intressant, denna hur fort man själv kan falla in i ett kolonialt beteende, trots sin förståelse och sin medkänsla.. Vi har en unik utgångspunkt, vi som vuxit upp i norra europa, med vår skola och vår demokrati.. Love, x x x
hoppsan, blev visst anonymt det där förra (eller det nedan)! Men det var bara jag, Chaalu... cumme!
OMG! jag håller med ovanstående talare men jag vet att YES MADAME har alla sinnespröt väl utvecklade och tänker och resonerar som den fina generösa människa hon är! Och visst är det illa att de rika ungdomar/vuxna och pensionärer i Indien fullkomligt ignorerar fattigdomen men det är ju en självklar del av deras kulturellt inlärda beteende, djupt rotat i kasttänkandet osv...hur illa de än ser ut i våra väserländska ljusblå ögon. keep your faith in humanity sweetie /Sanjana