yes madame

Det jobbigaste för mig med hela min led- /muskelvärk och den trötthet den ger är att man ser så jäkla pigg ut! Jag älskar att styla upp mig själv och fixar gärna längre med hår och make up på de dagar då jag känner mig som mest trött och har mest värk. Detta är inte bra. Folk förstår inte hur man kan se så pigg ut och ha så ont...samtidigt. Det blir krock i hjärnan. Bandage förstår folk, rullstol förstår de. Superstylad+jätteont...ingen fattar nåt.

Jag verkligen hatar att behöva förklara för nya bekantskaper att jag inte kan gå långt, att jag måste sätta mig ner, att jag blir trött osv. Och ibland känns det som att ingen tar det på så himla stort allvar. Ibland föredrar jag faktiskt att inte säga någonting och bara låtsas att jag är lite trött och lite lat (typ för att jag åker hiss 1 trappa). Men det är ett dilemma det där. Jag vill att folk ska fatta att jag har ont, att det är jobbigt, men samtidigt hatar jag när folk ska tycka synd om en och så.

Idag blev jag yoga road kill på Yoga Studion. En av yogalärarna som jag inte gillar körde igång stenhårt (innan vi ens gjort solhälsningen) och plötsligt snäpper det till i mina axlar och jag kan inte röra mig för smärtan. Jag börjar nästan gråta av rädsla att det inte ska gå över, att det ska bli en sån där långdragen historia som drar ut en månad eller så. Jag rusade ut därifrån skräckslagen. Gick hem och vilade. Känns lite bättre nu, kan röra mig och så men har väldigt ont. Trist. Deppigt. Så känner mig lite gnällig idag.

Då är det tur att man har en familj som piggar upp en på Skype genom att fjanta sig och skoja så att man bara glömmer alltihop! Love u!!