yes madame

Det har varit två mycket intensiva veckor i Europa! En massa resande, en massa familj och så två vackra bröllop! Vi började med 4 dagar i Sverige. Kalmar rättare sagt och de gick alldeles för fort. Vi umgicks med familjen, hann inte träffa några vänner alls knappt, bara alla kusiner vilket var jättekul! Brorsans bröllop var så fint, det var så dem på något sätt. Ceremonin på Bläsinge Strand på Öland med fioler och strålande sol. Det var så enkelt och perfekt. Vilket också representerar dem som par ganska exakt – enkelt och perfekt.  Festen som följde efteråt var fin med strålande solsken på Byttan i Kalmar Stadspark. Bilderna som jag la upp talar ju för sig själva. Vackert som attan!

Men jag måste ju berätta om N’s brorsas bröllop i lördags. Jag var i en kulturchock hela dagen, kanske fortfarande! Kyrkan låg i en vacker by med utsikt över havet. Ceremonin var katolsk och storslagen, musiken pampig med en kör som sjöng de klassiska bröllopslåtarna. 200 gäster som var uppklädda upp till tänderna. Själv hade jag varit hos frisören redan kl 9 på morgonen! Bruden hade en klassisk brudklänning med långt släp och en lång slöja och det var som i en film när hon gick ner för gången i kyrkan. När de sade sina löften till varandra och de tar varandra och det så hör vi N’s mormor viska till oss från raden bakom: Antecknar ni nu? Ingen press här inte!! Efter ceremonin utfördes en traditionell Baskisk dans utanför kyrkan av en dansare och en flöjtspelare. Sen bröt jublet loss. Folk skrek och tjoade som att det inte fanns någon morgondag! Länge leve brudparet! Länge leve brudparets föräldrar! Osv.

Sedan åkte vi till en stor gård ute på den Baskiska landsbygden och skulle inta en lunch i en gigantisk gård som var rustik och mycket vacker. Vid det här laget var klockan 3 och vi minglade i solskenet och jag växlade runt 200 kindpussar och talade någorlunda bra spanska efter 3 glas vin. Lunchen var vild! N och jag satt med hans kusiner som var supertrevliga men högljudda! Här var det inte tal om några tal utan folk ställde sig upp och skrek ut sina känslor lite när som. Maten var fantastisk och vinet också såklart!

En tradition de har är att ge ut en figur som föreställer ett brudpar till det par av gästerna som de tycker är näst på tur att gifta sig (typ som att kasta brudbuketten). När brudparet reste sig för att ge ut den och vi ser att de ger den till brudens syster så drar jag och N en lättnades suck. Vi vill inte ha någon press. MEN, då drar de rackarna upp en till figur och ger till oss. Vi måste ställa oss upp och alla applåderar och tjoar och skriker att de vill se en kyss. Vi visar dem en Hollywoodkyss och folk jublar. Efter det börjar kusinerna välkomna mig in i familjen och säga att de älskar mig så mycket. Jag är i chocktillstånd.

Folk är otroligt emotionella, jag kan säga att alla vid vårt bord grät minst en gång under lunchen över att de var så lyckliga över bröllopet och över att träffa och samlas alla i släkten. Särskilt männen. Jag svär, det var störtfloder vid vissa stunder. Jag kände mig som emotionellt störd för att jag inte grät! Jag är för svensk helt enkelt. Sen var det fest. Fri bar, gigantiska drinkar, gigantiska shots. Kan man ens kalla det shos när vi snackar om 1 dl? I alla fall, fest var det och folk dansade och sjöng och kramades. Vid 10 tiden var den officiella lunchen över och vi åkte i bussarna ner till Bilbao längs slingrande bergsvägar. Vi checkade in på vårt hotell och fräschade upp oss och sedan gick vi ner till en klubb som var abonnerad kvällen till ära. Där fortsatte festen till fram mot morgonkvisten och det gick ganska vilt till! Jag pratade mycket med kusiner och vänner och träffade många trevliga. En del kunde ingen engelska alls men ansträngde ändå sig för att komma fram till mig och prata långsam spanska. Jag förstod det mesta så det gick ganska bra. Jag tror jag an säga att ungefär 10 procent av gästerna kunde prata engelska. Det är bara för mig att börja öva helt enkelt!

Jag blev nog mest förvånad över hur traditionell ceremonin var i kyrkan. Hur klassiskt det var och hur mycket tårar det var på allas kinder.  Jag är förvånad över hur öppet alla visar sina känslor. Hur mycket kramar och pussar det var. Känns lite absurt när man står och kramas med någon av hans tjejkusiner och kindpussas och säger hur mycket man gillar varandra när det liksom är första gången man ses! Hur mycket alla kallar en älskling! Det är nog nyttigt för min svenska lilla kyliga attityd! He he…

Dagen efter är det inte mycket att berätta om. Vi tog en kaffe i solskenet utanför Guggenheim Museet och mådde lite lagom bra. Sa hejdå till de lyckliga tu som redan nu gett sig av på en tre veckor lång smekmånad i Australien och Bali.