yes madame

Som vanligt har jag inte haft tid att skriva något den senaste veckan då vi haft så mycket för oss. Vi har hängt med Natxos tvillingbror och hans fru. Vi har åkt runt bland små byar i Rioja och provat vin på vingårdarna. Vi har planerat bröllop med hans mamma och pappa och träffat släktingar och vänner som alla ska komma till Sverige i juli. Vi har också spenderat två dagar i San Sebastian och ätit god mat och druckit Txakoli (mitt favoritvin från Baskien). Vi har träffat kompisar till Natxo och pratat många timmar över långa luncher.

Det har varit en jättebra vecka. Jag älskar Baskien. Maten är fantastisk, vinet likaså, människorna är öppna och nyfikna. Hans familj är de härligaste människorna och vi har så mycket kul tillsammans. Äntligen börjar min spanska att flyta lite bättre också så det går bättre och bättre att umgås.

Nu är jag på väg till Köpenhamn, jag sitter i Paris och väntar på mitt flyg. Det ska bli mysigt att fira jul hemma i Kalmar med familjen. Natxo kommer efter julen för att fira nyår. Men vi har också ganska mycket att göra i Kalmar inför bröllopet!

Som bekant håller jag ju på att skriver på en bok - ett projekt som började i våras men fått vila under sommaren. Boken är en kärlekshistoria där jag och Indien spelar huvudrollerna. Jag tänkte då och då lägga ut lite utdrag här så att jag kan få lite feedback från Er! Jag är nyfiken att höra era åsikter.

Utdrag ur Kapitel 4 som beskriver då jag för första gången kom till Indien 1999, 10 år sedan som 16 åring.

Mitt första intryck av Indien fick jag i baksätet av en Ambassador när vi körde längs Delhis utkanter, en tidig morgon, från flygplatsen in mot centrum. Jag såg kåkstäder där människor gjorde sin morgontoalett vid vägkanten. Männen rakade sig, kvinnor tvättade, barn sprang omkring och lekte. Kor lunkade vid vägens sida och cyklar och trehjuliga rikshor gjorde trafiken brokig och vi sick sackade fram emellan dem. Det var en speciell lukt som mötte oss, som jag upplevde då för första gången. Jag kunde förnimma röken från tusentals eldar då mödrar gjorde chapatis till sina barn. Jag kunde känna rökelsedoften från miljontals morgonböner, pujas, dedikerade till Shiva, Ganesh eller Hanuman. Jag kunde känna röken från rikshaförarnas bidis. Jag kände desperationen från själar i nöd, hungern från tomma magar, längtan och drömmarna om lyckan i den stora staden.

Vi anlände till ett av New Delhis lyxhotell, The Park Hotell och kunde njuta av en tupplur i vårt rum på åttonde våningen. Det var en kontrast att bo på ett lyxhotell med eget spa, i en stad där flera miljoner människor samtidigt lever i kåkstäder. Vi försökte lära känna Indien och hon svarar direkt med en chockartad behandling. Det var fruktansvärt varmt, hettan riktigt slog emot oss när vi gick ut från hotell-lobbyns luftkonditionerade oas. Ljudnivån var omänsklig, trafiken bullrar, försäljare skriker ut sina varor, tiggarbarn drar oss i ärmarna. Det blir kortslutning, jag kan inte ta in fler intryck. Pappa drar med mig ner i Palika Bazaar, en underjordisk bazaar i hjärtat av Connought Plaze. Det känns obehagligt, luften är tryckande och jag är illa till mods. Det är bara män i bazaaren, var är alla kvinnor? De tittar på mig som om jag vore utomjording. De stirrar på mig som om jag inte såg dem!

När vi senare kommer till Pahar Ganj, Main Bazaar belägen precis mellan Old och New Delhi blir intrycken ännu värre. I samma sekund som vi hoppar ur taxin känner jag något som stöter i mitt ben. Jag tittar ner och ser en gravt handikappad man med amputerade ben, som ligger på en kärra. Det är mannens fru som har kört in kärran i mitt smalben och nu ropar hon rupiee rupiee emot mig. Jag är i chocktillstånd och springer med panik i blicken in mot järnvägsstationen. Pappa springer efter och får lugna ner mig. Inne på tågstationen sitter och ligger folk på hela den enorma golvytan och väntar på sina tåg. Stora familjer på 20 personer äter medhavda samosas och dricker chai. Mitt emot stationen, på Main Bazaar, samsas hippies och backpackers med kor, heliga män och tiggare. För att ta oss fram på gatan får vi hoppa och sick-sacka mellan sophögar, vattenpölar, koskit, cykelrikshor, mopeder och kor. Jag är fortfarande omskakad efter upplevelsen med kärran och alla dofter, ljud och känslor blir för mycket. Några tankar flyger snabbt förbi i mitt huvud: Är det här mitt älskade Indien? Är det i det här galna landet som de är mästare på inre frid? Kommer jag någonsin kunna älska det här smutsiga, galna, påträngande och främmande?